Tjuven Timo planerar en stöt mot Kraacastska Kompaniets huvudkontor och den magre rufsige kemisten Alan Byhl råkar ideligen ut för mystiska mordförsök med giftpilar. Men den egentliga huvudpersonen är skojaren och korthajen Eilath Scarp som råkar ut för märkliga missöden och motgångar i jakt på magikern Cyn Moriander som anklagat Eilath för fusk och som hämnd förtrollat honom på ett minst sagt retfullt sätt, vilket fullständigt vänder upp och ner på hans tillvaro. Det är svårt att berätta mer utan att spoila, eftersom denna muntra fantasyroman bygger på överraskningar. Bokens berättarröst påminner lite om Tage Danielsson med sitt lakoniska allvar som genomsyras av en underfundig komik, men det som får mig att gapskratta är alla de dråpliga och absurda situationer som uppstår, helt i enlighet med denna fantasyvärlds kultur och på grund av helt vanliga mänskliga reaktioner och fördomar. Inget överspel så långt ögat når, vilket är mycket glädjande, och som verkligen ger boken dess kvalitet som humoristisk fantasy. Ingen person är övermänsklig, trots att det här är en värld med både magiker och drakar, de begår helt vanliga misstag som även den klokaste kan råka ut för. Och det är därför jag som läsare med stort intresse följer protagonisternas öden och äventyr genom hela boken. Denna frodiga fantasyroman, <i>Eilaths hopp</i> (Joelsgården förlag, 2019), är skriven av Per Lindskog med en vass satirisk penna full av berättarglädje. Den belyser såväl flyktingpolitik och nazism som sexism, kommersialism och kapitalism på ett mycket flyhänt och underhållande vis. Det finns förstås sorgliga scener, men de är inte längre än att någon, t.ex. en läkare, på fullt allvar fäller en replik som vrider mungiporna uppåt igen. Synd bara att layouten brister lite här, men det är petitesser i det här sammanhanget. Att trollkarlen Cornizendo i texten har ett fårigt, istället för fårat, utseende ger dock en kul poäng. Och för alla er som har svårt att hålla isär ett stort persongalleri, kan jag med glädje tillägga att i den här boken är det så smidigt utfört att man direkt märker vem som talar så fort de öppnar munnen, även om det bara är bifigurer. Snygga och passande namn är det också, såväl på personer som på platser. Och så är det fantastiska miljöskildringar, alltifrån Maddocs stinkande fabriker till den tjusiga gården i Abdera. Redan i bokens början blir man lässugen, för där är en tydlig och välritad karta som är en fröjd för ögat, och i slutet knyts berättelsen ihop med en snygg piruett. För det här är en riktigt rolig och rafflande men ändå fullvuxen fantasyroman, skriven med både passion och precision, ett Eldorado för dem som söker skojiga men ändå tänkvärda trevliga böcker att förströ sig med. Var bara försiktig när du läser denna bok i kollektivtrafiken – många scener fick mig att asgarva så att hela bussen vände sig om. Denna underbart kvicka och fartfyllda fantasybok rekommenderas varmt till alla vänner av Terry Pratchett, och får fem välfyllda penningpungar av fem!
belvidabell.com 