Blogg

Hade mitt liv varit lagom lugnt och slätstruket hade jag inte behövt ta denna märkliga omvälvande resa. Men när man befinner sig i en avgrund måste man uppåt. Någon gång vid mina 42 år hände så många märkligheter att jag konstaterade att en resa var nödvändig om jag skulle överleva.

Tänker ofta på mig själv som musen som höll på att drunkna i gräddskålen. För att överleva sprattlade han så mycket och använde svansen så att grädden tillslut blev tjock.

Efter 17 år med en psykopat i ett bottenlöst träskhål med gyttja upp till hakan var den enda möjliga vägen att klättra uppåt med jävlar anamma. Det som slutligen blev avgörande var ett trauma där mina barn var i fara. I sådana lägen blir man som en lejoninna eller en björnmoder. Går till attack i försvar. Att känna sig som en rebell mitt i livet är en besynnerlig upplevelse men så stark. För att bevisa både för mig själv men också för den närmaste vänkretsen och familjen ­­– för det var de som blev matade och uppfattade den skeva bilden av mig – krävdes det att bevisa motsatsen.

Det märkligaste av allt var att under min väg uppåt till ytan blev jag diagnostiserad med Bipolaritet typ 1. Ibland när jag tänker tillbaka på den tiden så undrar jag om inte sjukdomen blev en välsignelse som gjorde det möjligt att nå till målet.

Under min maniska period, som varade i flera år läste jag in gymnasiet, läste in ett collegeår och lärarutbildningen med ett par extra kurser för att säkra framtiden. När jag insåg hur mycket kreativiteten betydde för mig och hur den banade vägar mot önskvärda mål fanns det inte mycket som kunde stoppa mig. En del photoshopkurser över nätet och vidare ett eget utforskande var också ett av målen eftersom bildskapande är en av mina talanger och en av de sysslor som ger ro. Det som jag också behövde och ville förverkliga fanns som en idé sedan många år tillbaka, var att skriva en bok om människorna på järnåldern. 2014 blev ”råmanuset” till boken ”Av gudarna märkta” klart. I år den 11 juli släpptes boken ut på marknaden.

Idag är jag halvvägs framme vid målsträcket för under tiden som har gått har jag hittat flera nya mål att sträva mot. Som människa slutar man inte att utvecklas. Där står jag nu!

Jag känner mig så nöjd med min resa. Idag vet jag att Winston Churchills ord ”Inget är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.” som jag har haft som följeslagare verkligen stämmer.

En livsberättelse