Det finns många sätt att ta plats på jorden, att förmedla tankar och budskap. Politiskt engagemang, att delta i sociala sammanhang, att samtala. Jag gör det också, men mest tycker jag om att skriva. När jag skriver har jag tid att tänka igenom det jag vill säga. Jag blir inte avbruten, utan får tala till punkt.
Jag har mött många människor, olika livsöden och som både undersköterska och sjuksköterska har jag har sett vården och samhället förändras. Marknadsstyrningen som infördes i början av nittio-talet har ökat stressen och minskat utrymmet för möten mellan patienter och vårdpersonal. Helhetssynen är borta, en krämpa i taget, allt ska mätas och pengarna styr. För lite tid till reflektion. Om det har jag skrivit i mina romaner – På Väg och Pandemi i vårdapparaten.
Jag skriver för att berätta och påverka och när fakta blir för nedslående, tar jag till fantasin. Visionen om hur det skulle kunna vara, vilken värld vi vill leva i – måste få växa. Ingen har alla svar. Vi behöver lyssna mer än vi pratar. Jag skriver för att tala med er, väcka känslor och förmedla budskap om solidaritet och hopp. Mellanrummen handlar om det.
belvidabell.com 